men va ääär nu detta?

Första jobbardagen.
Shiit trist.

Jag föredrar tandläkare som inte river sönder pappershandukar och strör över hela golvet på personaltoaletten. Eller förresten... såna finns ju inte.


Ooh ja är så glad. Jag har verkligen lämnat allt det där bakom mig nu.


You can't be so small when you're huge in my mind
söt <3




Hemkomst

Min dusch. Min säng. Ett kylskåp där man får kika in lite när som helst och ta det som faller en in, utan att känna sig alldeles girig och glupsk. Få välja själv vilka skivor man ska lyssna på, istället för samma Backyard Babies-skiva om och om igen. Känns grovt skönt att vara hemma.

Men samtidigt... ett par nätter till hade fasen inte varit helt fel. Saknar dig redan. Konstigt?

Hade gårdagen blivit annorlunda, hade jag säkert fått feta ångesten när jag kom hem, kännt mig jätteensam och gjort vad fasen som helst för att åka tillbaka. Så på ett vis var det ganska bra att söndagen blev så konstig och tråkig som den blev.

Hmm... så va händer resten av sommaren, kan man ju fasen fråga sig. Jobba och plugga på körkortet. Shit, trist. Inga pengar alls, annars skulle jag vilja åka till arvika och storsjöyran. Och emmaboda, kanske.

Usch, vilket ointressant inlägg det här blev då.

Operation: Independent

Visst, det kunde ha varit värre. Jag lärde mig en massa och hade stundvis riktigt roligt. Men jag vill aldrig, aldrig bli så beroende av någon igen.

Jag är inte hatad :o) I alla fall inte av den människan. Borde jag ha stött? Eller skulle jag förstört allt igen så i fall?

Ooo Hultsfred imorron! Men har tänkt på det hela dagen, så pallar inte tänka mer på det för tillfället. Det blir säkert trevligt.

Avslutningskväll, massa folk överallt. Kände mig lite förvirrad, och så satt han där. Kändes lite som om tryggheten var personifierad just då. Min gamla dagmammas son, någon i vimlet man kände igen sen länge & shit like that. Och så försöker han stöta på mig. Oj. Nu är verkligen barndomen över. Borde ha fattat det tidigare, men det där kändes så definitivt på något vis.


 

I was a believer, but now I know better.


 

Det här bådar inte så gott. Jag sätter upp en massa nya mål för mig själv: jag ska bli självständig, jag ska avobjektisera folk, skaffa en massa nya kontakter men framförallt fördjupa de jag redan har... och så the usual stuffs; sluta äta godis & börja göra en massa kreativa grejer. Men nu ska jag fixa det. Visst ska jag? Jaadå. Måste, om inte annat.

Vet inte vad det är med den där jävla skolan... Det är i princip en enda i klassen som jag inte tål. Annars tycker jag riktigt bra om... i alla fall mer än hälften. I helgen såg jag flera av dem på stan, och usch va ont i magen jag fick. Ett helt år till... Med de människorna, i de lokalerna, med dom jäkla lärarna. Usch. Aja... Nu är det i alla fall lov, så behöver inte gnälla över det just nu. Kommer garanterat göra det hela nästa år.

Thank you for finally leaving my mind



Oj

Avslutning imorgon.
Det känns konstigt. Har sett fram emot det jättelänge, men nu vet jag inte... vad ska jag göra om dagarna, liksom? Ingenting, förutom städa i fem veckor, vilket jag inte direkt ser fram emot, heller. Skulle dessutom ha tagit studenten i år. Är lite kluven inför det också. På ett sätt vet jag att jag inte på något vis är mogen för att sluta skolan än på minst ett år. Men samtidigt känns det jobbigt. Vet att det kommer kännas grovt jobbigt imorrn, i alla fall. En massa glada studenter... jag som avskyr skolan mer än något annat. Men är ju en trygghet på något vis också...

Hultsfred
Jag har sett fram emot det så fruktansvärt mycket, att jag är rädd för att jag ska bli besviken. Det brukar bli så, när man ser fram emot något extremt mycket... vet egentligen inte hur det skulle vara för att jag skulle bli helt nöjd. Klurigt. Ska sluta tänka på det. Eller kanske tänka att det kommer bli jättetråkigt. Då blir man ju positivt överraskad hur det än blir, liksom. Även fast jag inte tycker om att tänka så, för jag känner mig så läskigt negativ då.

Knasig kväll det blev igår.
Tänkte precis gå och lägga mig, när Johanna frågade om jag inte skulle hänga med ut. Först tänkte jag, att nääe, gubevars, jag ska ju börja bli duktig i skolan, och inte kan man bara gå ut sådär, när man känner sig läskigt ofräsch och knappt har pratat med en käft på hela dagen. Men så blev det i alla fall. Och ojojoj, vad tråkigt det var. Okej om det hade varit allt, men fattar inte varför det skulle gå ut över andra? Linn och Rick, förlåt, jag är alldeles fucked up ibland :S

frihet. kärlek. blommor. salighet.

That's the shit.

Trodde aldrig nånsin (neve' eva') att jag skulle säga de här... men usch va vemodigt det var att ha sista föreställningen idag. Oh my dear. Alla är så sjukt duktiga. Bara tre dagar kvar i skolan. Har inte uppnått mitt mål. Inte det här året heller. Det gör mig lite besviken.

Ska till Stockholm med Ida imorrn. Oj, va najs de ska bli. Skulle haft mer pengar, bara.


Sista gången det var Lilla vi också...
Coola citat från programmet:
"Men du kan ju inte bara ta en miljöpartistisk riksdagskvinna sådär"
"Jag tycker de kan tjäna ihop sina pengar själva. Eller åtminstone ärva dem själva"
"En del opererar in silikonbröst. Jag har min puckelrygg som gör mig unik"


 Men ibland blir man fasen glad.

Exempel 1:
Trodde att jag var grovt hatad av en person, som för ett par dar sen vinkade åt mig på stan & såg ganska glad ut att se mig.

Exempel 2:
När man får en kram av någon, när man minst anar det och mest behöver det.
Oj. Lät det smörigt/dorky?

Exempel 3:
Man inser att man faktiskt har överlevt 6 Hair-föreställningar utan att skämma ut sig extremt mycket.

Exempel 4:
Det är sommar (vidare kommentarer verkar överflödigt).


Om Vietnamkriget:
"Det är kriget där de vita männen skickar ut de svarta männen för att kriga mot de gula, för att försvara det landet de stal från de röda!"
Färgglatt & fyndigt värre (är hjärntvättad av Hair, var god respektera det).


I wish my lawn was emo. Then it would cut itself.

Test