somekindofstranger

När min bästa kompis flyttade i fyran, var jag alltid tillsammans med Cissi och Linda. Cissis bästa kompis hade också precis flyttat, och Linda var ny i vår klass, så det föll sig ganska naturligt. Oftast hade vi riktigt kul ihop. Men vi talade mycket illa om folk. Det var inte någon som var helt skonad från vårt skitsnack. Vi hittade fel på alla, från klasskompisar och lärare till kändisar. Jag antar att de hade å göra med att vi var väldigt osäkra alla tre. På något underligt vis kände vi oss nog bättre och starkare ju mer vi förminskade folk omkring oss. Det där med att tre tjejer inte kan umgås lika bra som tre killar, det var vi alldeles överens om att det bara var en myt. Men snart började jag märka att i alla fall konstellationen av oss tre inte alls var lyckad. Det var en för mycket, helt enkelt. Ibland kände jag mer för att vara med Cissi, och ibland kände jag mer för att vara med Linda, och ibland kände dom mer för att vara med varandra.

Vi blev äldre, och om möjligt ännu mer dömande och en aning elaka. Jag var skräckslagen för att de skulle tröttna på mig, och jag vågade inte tänka på hur mycket skit de skulle snacka om mig om de tröttnade på mig. Jag kunde ha gjort vad som helst för att duga i deras ögon, för att slippa Lindas elaka kommentarer och Cissis dömande blickar och himlande ögon.

Efter två veckor på högstadiet, slutade de prata med mig. De tittade inte på mig, och svarade knappt på tilltal.

Nån vecka senare, skyndade Linda ifatt mig i en korridor. Hon bad om ursäkt. ?Det är Cissi som inte vill vara med dig längre, hon tycker du är töntig. Men jag vill ju vara med dig.?

Det märktes inte på något vis att hon ville vara med mig, för det var i princip den sista gången jag pratade med Linda.  

Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Varför var jag töntigare än dem? Det enda jag gick runt och funderade på, var vad de kunde tänkas säga om mig. De tankarna gjorde mig alldeles ur balans, jag hittade fel på allt jag gjorde och sa. Till slut vågade jag inte säga någonting, av rädsla för att de skulle säga något nervärderande om det jag sa.

I tre år gick jag och hoppades på att de skulle börja prata med mig igen, men varje gång jag försökte verkade de lika ointresserade.

Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi kan förstå hur mycket de förstörde för mig när de gjorde så. Okej, nu är det väldigt, väldigt längesen, och jag borde verkligen ha lagt det där bakom mig nu. Men allt det där har satt spår i min vardag. Jag tror alltid att folk tycker illa om mig, och att de kommenterar allt jag gör och säger. Jag tror att jag aldrig duger, och att alla människor innerst inne är falska och aldrig talar sanning. Dessutom har jag fruktansvärt svårt att ta kontakt med folk, tror alltid att de ska dissa mig om jag försöker.

Idag tycker jag i och för sig inte att de gjorde något fel, det hade väl antagligen varit både falskare och elakare att vara med mig bara för deras eget samvetes skull, men ändå... ääh, vet inte vart jag vill komma med det här, egentligen x) tycker bara det är onödigt att jag har fått lida så mycket av en sån liten grej, bara. Och det är minst lika mycket mitt eget fel.