somekindofstranger

Ungefär för ett år sen satt jag på min studierektors kontor.
Anledningen var att jag hade hoppat över skolan i ca 2 veckor.
"Men du har bra närvaro på ensembel-lektionerna", sa hon.
"Är du riktigt lycklig då, när du spelar bas?"
"Jag vet inte" svarade jag. Lycklig lät som ett grovt ord i det sammanhanget.
Hon var tyst ett par sekunder.
"Det här med musik kanske inte är det som gör dig lycklig?"
"Lycklig, vet jag inte, men jag tycker det är kul".
"Men har du aldrig hållit på med något som du tycker är så kul, att plötsligt har det gått flera timmar även fast det känns som det bara har gått ett par minuter?"
"Näej".
"Du kanske helt enkelt inte har kommit på vad som gör dig lycklig?"
Jag hade inget svar på det.
Även fast det låter tragiskt.

Nu, ett år senare, skulle jag antagligen inte ha någe vettigt svar på det heller.
Jag tycker om att laga mat.
Ibland.
Jag tycker om att sitta framför min studio och komponera egen musik.
Men jag ger fort upp, för inget låter bra, gitarren är inte stämd och sladdarna glappar.
Jag tycker om att mysa i soffan med Sarah framför en bra film.
Men det kan man inte göra för all framtid.
Jag har aldrig tyckt om någon sport.
Provade att gå på gym ett tag, men snart kändes det bara som ett krav,
det var dyrt och jobbigt och ostimulerande.
Jag har svårt att umgås med människor.
Jag skulle kunna tänka mig att jobba med djur, men jag är allergisk.
Jag skulle vilja resa. Men samtidigt, jag blir så stressad när jag tänker på pengar som kommer ta slut, tider som ska passas och liknande.
Förut red jag, men efter åtta år blev allt så tävlingsinriktat, dessutom blev hästarna för små för mig, och så är jag ju faktiskt allergisk.
Jag har aldrig direkt tyckt om något jobb jag har haft.

Sarah tycker om fotboll och poker.
I flera timmar funkar det visst att spela/titta på.
Utan att hon blir trött på det, ger upp eller någe liknande, som jag skulle göra.

Jag tror jag ska ha ett litet projekt,
som går ut på att jag ska prova så mycket som möjligt.
Allt mellan himmel och jord,
tills jag har hittat det som gör mig lycklig.

Fan, vad jag hatar att det alltid ska bli såhär.

Har varit hemma från skolan i snart en vecka nu, och dessutom har jag struntat i konserterna som var nu i helgen. Igår hade jag bestämt mig för att faktiskt gå till skolan idag. Jag somnade tidigt, men sen vaknade jag, och var övertygad om att jag hade försovit mig. Fast när jag tittade på klockan, såg jag att den var kvart över tre, och det hade inte ens börjat ljusna ute. Jag kunde inte sova på flera timmar. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tre, och mamma hade precis kommit hem från jobbet. Jag fattar inte vad jag håller på med. Kan aldrig sova på nätterna, har ångest för att gå till skolan. Och när jag väl är där orkar jag inte göra någonting. Men skulle ändå inte vilja hoppa av, för jag vet att jag absolut inte skulle orka med ett jobb eller nån annan skola heller. När jag var liten var allt så himla annorlunda: man gick i skolan från 08.10-14.30, för att sen gå hem till nån kompis, vara där några timmar, åka hem och äta och sen åka till nån fritidsaktivitet på kvällen. Hur orkade man? Nu är jag glad om jag orkar masa mig iväg till skolan överhuvudtaget, och gör något efter det endast om Ida vill. Gosh, utan henne skulle jag antagligen aldrig gå ut. Näe, nu är det skärpning som gäller. Hela veckan ska jag gå i skolan, vare sig jag vill eller inte, hur krasslig jag än blir, hur sent jag än lyckas somna.

När min bästa kompis flyttade i fyran, var jag alltid tillsammans med Cissi och Linda. Cissis bästa kompis hade också precis flyttat, och Linda var ny i vår klass, så det föll sig ganska naturligt. Oftast hade vi riktigt kul ihop. Men vi talade mycket illa om folk. Det var inte någon som var helt skonad från vårt skitsnack. Vi hittade fel på alla, från klasskompisar och lärare till kändisar. Jag antar att de hade å göra med att vi var väldigt osäkra alla tre. På något underligt vis kände vi oss nog bättre och starkare ju mer vi förminskade folk omkring oss. Det där med att tre tjejer inte kan umgås lika bra som tre killar, det var vi alldeles överens om att det bara var en myt. Men snart började jag märka att i alla fall konstellationen av oss tre inte alls var lyckad. Det var en för mycket, helt enkelt. Ibland kände jag mer för att vara med Cissi, och ibland kände jag mer för att vara med Linda, och ibland kände dom mer för att vara med varandra.

Vi blev äldre, och om möjligt ännu mer dömande och en aning elaka. Jag var skräckslagen för att de skulle tröttna på mig, och jag vågade inte tänka på hur mycket skit de skulle snacka om mig om de tröttnade på mig. Jag kunde ha gjort vad som helst för att duga i deras ögon, för att slippa Lindas elaka kommentarer och Cissis dömande blickar och himlande ögon.

Efter två veckor på högstadiet, slutade de prata med mig. De tittade inte på mig, och svarade knappt på tilltal.

Nån vecka senare, skyndade Linda ifatt mig i en korridor. Hon bad om ursäkt. ?Det är Cissi som inte vill vara med dig längre, hon tycker du är töntig. Men jag vill ju vara med dig.?

Det märktes inte på något vis att hon ville vara med mig, för det var i princip den sista gången jag pratade med Linda.  

Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Varför var jag töntigare än dem? Det enda jag gick runt och funderade på, var vad de kunde tänkas säga om mig. De tankarna gjorde mig alldeles ur balans, jag hittade fel på allt jag gjorde och sa. Till slut vågade jag inte säga någonting, av rädsla för att de skulle säga något nervärderande om det jag sa.

I tre år gick jag och hoppades på att de skulle börja prata med mig igen, men varje gång jag försökte verkade de lika ointresserade.

Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi kan förstå hur mycket de förstörde för mig när de gjorde så. Okej, nu är det väldigt, väldigt längesen, och jag borde verkligen ha lagt det där bakom mig nu. Men allt det där har satt spår i min vardag. Jag tror alltid att folk tycker illa om mig, och att de kommenterar allt jag gör och säger. Jag tror att jag aldrig duger, och att alla människor innerst inne är falska och aldrig talar sanning. Dessutom har jag fruktansvärt svårt att ta kontakt med folk, tror alltid att de ska dissa mig om jag försöker.

Idag tycker jag i och för sig inte att de gjorde något fel, det hade väl antagligen varit både falskare och elakare att vara med mig bara för deras eget samvetes skull, men ändå... ääh, vet inte vart jag vill komma med det här, egentligen x) tycker bara det är onödigt att jag har fått lida så mycket av en sån liten grej, bara. Och det är minst lika mycket mitt eget fel.