Offer?
Jag har blivit avbruten så länge jag kan komma ihåg. Det började med min bror. Så fort jag drog efter andan, var han alltid steget före, och började prata. Sen fortsatte det i skolan, de där busiga små pojkarna var experter på att trycka ner alla tjejer, och alla tjejer var experter på att trycka ner varandra. Där någonstans underst, låg jag (se bilden).
När det hade gått så långt att jag verkligen aldrig fick den plats jag behövde, aldrig fick säga det jag ville, trodde jag inte det kunde bli värre. Men oj, vad fel jag hade haft.
Tror det var nån gång under mellanstadiet/högstadiet, då jag slutade tänka efter vad jag tyckte överhuvudtaget. Jag visste att jag aldrig skulle bli tillfrågad, och skulle jag säga det ändå, tror jag folk skulle ha blivit irriterade, eller ännu värre, chockade. Så jag gick alltså runt i tre-fyra år, utan att ha en aning om vad jag tyckte om olika saker.
Det kanske låter tragiskt, eller jättekonstigt, om inte annat. Men samtidigt ville jag inte veta vad jag tyckte heller, tänk om jag tyckte fel? Nej, det bästa var att hålla så låg profil som möjligt. Att trycka ner sig själv, är det bästa sättet att slippa bli nertryckt på, tyckte jag då.
Har insett såhär efteråt, att den metoden endast har lett till att jag inte vågar prata med folk (de som verkar så roliga, skulle de ha något utbyte av att prata med mig?), att mina föräldrar blir oroliga, att jag ifrågasätter varför mina kompisar väljer att umgås med mig, och dessutom har den lett till en massa tråkig tid hos olika psykologer.
Ska det vara så svårt att låta bli att trycka ner varandra?
Jaa såhär gick det alltså till :P
Kommentarer
Trackback