somekindofstranger

 

Har bara tagit de lungt idag. Vet inte vad jag ska säga om det, har lite blandade känslor. Ganska najs på ett vis, men får panik när jag tänker på allt jag skulle kunna gjort... plugga teori, träna på trumläxan, plugga texter, göra kulturhistoria/historia, etc, etc. Men skit samma, har haft lite trevligt idag i alla fall.

Jag har drömt så himla mycket den sista veckan.
Dröm 1: Jag drömde att jag var på nån konstig liten krog tillsammans med en kompis och Laleh, av alla människor på jorden. Krogen var lite wierd, bestående av typ 30 jättesmå rum, och i varje rum fanns typ två pinnstolar och en sån där röd/blå matta man har på idrotten i skolan. Laleh hade med sig nån liten unge som hon var släkt med. Inte logisk för fem öre, vi pratade lite med henne, tror jag, men vet inte om vad.

Dröm 2: Vi var på nåt ställe som såg ut som en blandning mellan Carros hus & skolans aula. Där träffade jag ett internetragg. Knasigt. Jag och internetragget letade efter nåt ställe där vi kunde vara ifred och prata, men det låg folk och hånglade i varenda vrå, vi visste inte var vi skulle ta vägen.

Dröm 3: Min pappa dog. Har verkligen inte en aning om vad som hände, kommer bara ihåg att jag satt på en buss & grät över det, och när jag vaknade var jag övertygad om att han var död.

Dröm 4: En kompis var och hälsade på. Jag satt i källaren & läste bamsetidningar(!), och hörde att ett  ragg kom in i huset, på övervåningen. Men jag satt kvar och läste ganska länge. När jag kom upp hade de börjat laga mat. Jag satte mig på en pall vid spisen, när ragget i fråga satte sig gränsle över mig och började hångla med mig. Sen vaknade jag.

Näe... här blir inga barn gjorda, like I use to say when I sing in the shoooower... (som jag och Ida brukar säga). Bäst att gå & göra nåt annat.

Vad bra man måste ha det ändå, som inte har värre grejer att beklaga sig över.

Jag känner mig alltid inspirerad när jag går ifrån en trumlektion. Inget känns direkt omöjligt, och ofta får jag för mig att gå raka vägen hem och spela in nån låt. Så efter ett sista-lektionen-för-terminen-snack med min trumlärare, var jag nästan alldeles uppe i det blå. Han hade pratat om sig själv och om min framtid, det blev klart för mig att verkligen ingenting var omöjligt.

Vi började med att prata om hur jag skulle göra för att bäst träna in mina trumläxor, för att inte begränsa mig själv, och för att se möjligheter. Samtalet gick vidare, vilka skolor jag kunde söka, och liknande saker. För ett tag trodde jag att jag till och med kunde bli sångpedagog. Jag. Sångpedagog. Trots att jag varken kan prata med människor, lära ut, och minst av allt sjunga. Men just då verkade inget av det som något särskilt stort problem.

Det var då jag kom på något. Mer än att jag inte skulle bli sångpedagog, alltså. Jag vill bli precis som honom. Efter ett samtal med mig, vill jag att folk ska känna sig lika speciella och självsäkra som jag gjorde, efter att ha pratat med honom. Jag vill också inspirera folk,  också göra så att folk får upp ögonen för vissa saker, göra så att folk känner att ingenting är omöjligt.

---

Men så började jag tänka på musikprovet jag ska ha på torsdag. Och att jag skulle ha matteprov samma dag, och dagen efter ska en hemtenta i kulturhistoria vara klar, arbetet i historia (som jag inte har börjat med) ska vara klart ganska snart, jag kommer få IG (eller sträck?) i idrott, snart kommer 2 temaveckor med jättelånga dagar och jättemycket jobb (jag kommer säkert skolka från hälften). Plötsligt kändes ingenting möjligt längre.

Dessutom är jag inte en sån person. Jag har försökt bry mig om andra förut, men det slutar alltid med att jag antagligen blir blyg, dissad, eller att personen i fråga tar hand om mig istället.

Den här dialogen pågick alltså i min hjärna, på min promenad hem från trumlektionen. När jag kom hem la jag mig på sängen, lyssnade på Sisters of mercy (passade min sinnesstämning fantastiskt) och fnissade lite bittert åt min naivitet.